Idag skulle vi för första gången sedan jag kom till USA få ihop hela nordöstra gruppen för att äta lite mat ihop. Precis när jag åkte ut ur garaget så började en skum varningslampa blinka. Den var gul så det var inte oljelampan, men den hade ändå ett otrevligt utropstecken i sig så jag stannade för att läsa instruktionsbok.
Punka!?
Okej, det kanske bara är någon som busat lite? Om man kryper fram till Shell-macken som inte är så långt hemifrån så kanske man kan fylla på lite luft och fortsätta ner till restaurangen. Ur funktion...
I jakten på en annan bensinstation så kommer den gamla vanliga U-lands känslan fram igen. USA och Norge är nog västvärldens sista U-länder. Några kilometer senare hittar jag iaf en annan Shell mack. Deras luftmätare var inte direkt av senaste snittet och man måste peta i mynt för att den ska starta. Mynt?! Man får lite panik varje gång något behöver mynt, men lyckligtvis hade jag några i plånboken.
Enligt instruktionerna på maskinen så skulle en tryckmätare finnas i änden av slangen.
I änden av slangen fanns en skum metallcylinder, men inte någon mätare. Provade iaf att montera munstycket på ventilen... händer ingenting.
Efter ett tag kommer kommer mackägaren ut och frågar om det går bra. Gissar att han inte tyckte det gick särskilt bra. Han är snäll och visar hur det borde fungera och konstaterar snabbt att jag inte har någon luft alls. Jag petar i mina mynt och börjar fylla på, då upptäcker jag hur manicken funkar. Den där metallcylindern innehåller in liten stav som åker ut när man har lufttryck.
Just nu har jag NOG luft i alla däck, men den där skumma varningslampan blinkar fortfarande. Skönt att det händer just nu. Det är ju inte så att man har annat att styra med iallafall.
/Leif
Thursday, December 13, 2007
Wednesday, November 7, 2007
Pro kurs - Con kurs
Igår var första dagen på den teckningskurs jag anmälde mig till för några månader sedan. Precis som jag befarade så var det jag och ett gäng pensionärer (con). Eller det var iaf en dam som kanske bara var i 40-45 års åldern samt en kille som var ungefär lika gammal som jag. Resten var broderande tanter. Jag fick iallafall lite beröm för en del av det jag gjorde (pro), men de hade planerat in så mycket olika moment att jag inte hann göra något riktigt ordentligt (con). Till nästa gång som blir om två veckor så fick vi läxa att rita något (pro), men reglerna för vad det skulle vara var lite otydliga. Vi fick även tillfälle att rita med tusch (bläck på flaska?) och det var lite annorlunda (pro). Med lite träning skulle det nog kunna vara skoj. Påminner nog lite om när man gör såna där kinesiska tecken.
Än så länge verkar det som om kursen skulle kunna bli skoj. Till läxan ska jag nog rita något manga-liknande som jag gjort tidigare, eftersom det ju är den typen av teckning jag är sugen på att lära mig just nu.
/Leif
Än så länge verkar det som om kursen skulle kunna bli skoj. Till läxan ska jag nog rita något manga-liknande som jag gjort tidigare, eftersom det ju är den typen av teckning jag är sugen på att lära mig just nu.
/Leif
Monday, October 29, 2007
På tvättfronten intet nytt...
Den här helgen har det varit tvätthelg i USA. Medans de flesta av oss haft lagom mycket tvätt så att vi kunnat ta hand om allting, så har Charlotte varit tvungen att fokusera sin insats lite. Så den här helgen har hon tydligen endast tvättat strumpor. Enligt hörsägen så har hon nu inrett lägenheten enligt 20-30 tals privatdetektiv stil. Fast istället för framkallade foton med bevis på att butlern faktiskt är mördaren, så har hon strumpor på tork överallt. Utöver det så har det varit matfestival på kontoret säger de som fått vara där. Oh, dessutom så gick ju körkortstagandet bra. Men det höll på att sluta olyckligt då jag nästan körde mot nyrött. Fast den här kontrollanten var snällare och har nog också insett att det inte finns några regler i USA, bara rekomendationer.
Det sista som hände denna helg precis innan jag skriver det här är att jag fick en smäll av Charlotte för att jag inte skriver tillräckligt i min blogg fastän jag tydligen har massor att berätta från Manhattans under värld. Både bildligt och bokstavligt tydligen. Det hon inte förstått är att man kan inte skriva vad som helst. Man måste tänka på att att formulera sig så att inte mamma ringer polisen och slår in en dörr. Det har ju hänt förr så att säga.
Charlotte har iallafall tagit sitt journalistiska ansvar och skrivit om min senaste upptäckt. Tydligen finns det en hel tidning dedikerad till skötsel och odling av marijuana. Nyfikenheten tog över när jag såg ett par i tunnelbanan som stod och tittade på bilderna till olika frösorter som förmodligen var olika lättskötta och som man kunde beställa. Jag har lärt mig att man inte ska titta för länge på folk i tunnelbanan för då är det risk att de börjar prata, och börjar de prata så är det förmodligen en person som man inte borde prata med. Iallafall så tittade jag lite mer på detta fashinerande nya beteende och förståss så upptäckte de att jag tittade. De rodnade bara lite som någon som blivit upptäckt med att läsa artiklarna i en tidning med lättklädda damer, men fortsatte ändå öppet läsa och diskutera de olika plantorna. Jag vågade aldrig fråga vad tidningen hette så på kontoret går den nu under beteckningen Ganjanytt. Den hette säkert så, fast på Amerikanska.
/Leif
Det sista som hände denna helg precis innan jag skriver det här är att jag fick en smäll av Charlotte för att jag inte skriver tillräckligt i min blogg fastän jag tydligen har massor att berätta från Manhattans under värld. Både bildligt och bokstavligt tydligen. Det hon inte förstått är att man kan inte skriva vad som helst. Man måste tänka på att att formulera sig så att inte mamma ringer polisen och slår in en dörr. Det har ju hänt förr så att säga.
Charlotte har iallafall tagit sitt journalistiska ansvar och skrivit om min senaste upptäckt. Tydligen finns det en hel tidning dedikerad till skötsel och odling av marijuana. Nyfikenheten tog över när jag såg ett par i tunnelbanan som stod och tittade på bilderna till olika frösorter som förmodligen var olika lättskötta och som man kunde beställa. Jag har lärt mig att man inte ska titta för länge på folk i tunnelbanan för då är det risk att de börjar prata, och börjar de prata så är det förmodligen en person som man inte borde prata med. Iallafall så tittade jag lite mer på detta fashinerande nya beteende och förståss så upptäckte de att jag tittade. De rodnade bara lite som någon som blivit upptäckt med att läsa artiklarna i en tidning med lättklädda damer, men fortsatte ändå öppet läsa och diskutera de olika plantorna. Jag vågade aldrig fråga vad tidningen hette så på kontoret går den nu under beteckningen Ganjanytt. Den hette säkert så, fast på Amerikanska.
/Leif
Thursday, October 25, 2007
DMV...
Så var det besöket avklarat. Det började kl 13:45 och avslutades kl 16:15. Det som "bara" skulle bli en bokning av en ny tid blev en helt ny process. Jag slapp att göra om det teoretiska provet och synundersökningen. Men jag blev hemskickad för att hämta en uppstoppad ekorre med tillhörande poststämplat kuvert och mammas mjölktänder. För alla vet ju att ett poststämplat kuvert är mycket bättre än en central folkbokföring. Jag fick förresten bekräftat av en amerikansk kollega att DMV är USAs sämst skötta organisation. Om man försöker håna en amerikan för deras urkassa vägverk så håller de bara med och verkar acceptera att det är så. Förresten samma kollega påstod att DMV var en av orsakerna till att 11e september kunde inträffa och att alla New York bor blev tvugna att skaffa nya körkort. Han förklarade inte riktigt hur DMV kunde vara delansvariga men jag skulle kunna föreställa mig hur Bin Laden fick tokfnatt efter ett par misslyckade prov hos dem.
Mitt besök slutade iallafall betydligt lyckligare så redan imorgon ska jag vara där för ett nytt försök. Man kan inte ens lita på dem att vara långsamma när man planerat det. Chefen blev väl inte överdrivet förtjust av att få sådan framförhållning, men jag tyckte det var viktigare att bli av med eländet och han blir säkert glad snart igen.
Ovanpå alltihop upptäckte jag att de senaste registreringspapprena inte finns i SECTRA-bilen så jag måste upp tidigt tidigt och se om det går att få ordning på. Varför är aldrig någonting enkelt?
Ganska mycket körkortsnack men det är vad som tagit upp större delen av min tid idag. Nu ska jag bara äta lite middag med Charlotte och sedan ska jag hem och träna trepoängare.
/Leif
Mitt besök slutade iallafall betydligt lyckligare så redan imorgon ska jag vara där för ett nytt försök. Man kan inte ens lita på dem att vara långsamma när man planerat det. Chefen blev väl inte överdrivet förtjust av att få sådan framförhållning, men jag tyckte det var viktigare att bli av med eländet och han blir säkert glad snart igen.
Ovanpå alltihop upptäckte jag att de senaste registreringspapprena inte finns i SECTRA-bilen så jag måste upp tidigt tidigt och se om det går att få ordning på. Varför är aldrig någonting enkelt?
Ganska mycket körkortsnack men det är vad som tagit upp större delen av min tid idag. Nu ska jag bara äta lite middag med Charlotte och sedan ska jag hem och träna trepoängare.
/Leif
Wednesday, October 24, 2007
USA - Bara en rekomendation
Dags för en rejäl uppdatering.
Det har väl hänt ganska mycket sedan senaste uppdateringen men ändå är allting precis som vanligt. Framförallt är amerikanarna precis som tidigare. Lika trevliga och hjälpsamma.
Jag har förresten provat på ytterligare ett klädinköp. Det gick hur smidigt som helst. Expiditen plockade fram byxor i exakt den storlek jag sagt att jag ville ha och medans jag provade hur de satt, så gick hon för att hämta något annat som skulle kunna tänkas passa. Det slutade med tre par byxor och lika många skjortor.
Oh glömde jag säga att det inhandlades på Dressman i Mjölby för två veckor sedan. När hela Sverige vallfärdar till USA för att köpa kläder för den billiga dollarn så åker jag hem till Sverige för att köpa kläder som passar och service som man blir glad av.
Utöver ett kortare sverigebesök så har jag mest stångats med byrokrati. Åtta veckor efter att jag lämnat in min SSN ansökan så åkte jag dit för att fråga vad som händer. Damen i luckan sa att de gjort avslag på ansökna redan samma dag jag lämnade in den på grund av att jag hade fel visum. När hon tittade på min gamla ansökan så insåg hon också att jag visst har rätt sorts visum och att jag skulle få mitt SSN inom två veckor. Tydligen hade de skickat avslagsbrevet tre dagar innan jag flyttat in i min nuvarande adress och därmed hade brevet studsat. Man kan inte ens lita på att den amerikanska byrokratin är långsam.
Nästa stora ångest heter DMV (Department of Motor Vhicles) det vill säga vägverket på amerikanska. Det verkade som om det skulle gå jättesmidigt och flera av de andra USA-svenskarna tyckte att det var lite orättvist att det gick så lätt.... Jag tror att de tycker att det är rättvist igen.
Först så ville ju damen i kassan påstå att jag hade fel typ av visum men om jag ville bråka om det så fick jag gäääärna skylla mig själv och prova. Efter ett ganska effektivt kösystem med nummerlappar i härlig svensk stil fick jag mina papper klara och blev hänvisad till anarki-hörnan. Inget kösystem alls. Personalen såg mest ut att gå runt i cirklar och flytta papper. Två timmar fick jag sitta och vänta innan mitt namn ropades upp. Efter ett snabbt syntest kom teoriprovet. 16 frågor och man måste ha minst 12 rätt. 5 minuter senare när jag stod och väntade på att någon skulle upptäcka att jag var klar så passade jag på att tjuvkolla på grannarna som såg ut att ha aningen större problem med frågorna. En herre i 40års åldern gestikulerade och grymtade för sig själv när han svarat fel på någon fråga och verkade ganska panikslagen. En stund senare prickade de av mig på listorna och gav mig en uppkörningstid: fredag kl 10:00
Perfekt. Fredag kom och efter en lätt frukost åkte jag till DMV för att anlända 30min före utsatt tid. Klockan 13:10 ropades mitt namn upp i Anarki-hörnan och en riktigt sur kontrollant tog mig till min bil. Jag fick börja med att vända på bilen på parkeringsplatsen och backa in i parkeringsfickan, jag kom till och med ihåg att använda blinkers när jag backade. Redan första veckan i USA reflekterade jag över att de blinkar i tid och otid åt alla möjliga håll, så ingen kan lita på att blinkersen betyder att de är på väg åt det hållet. Den fredagen fick jag reda på att det var DMV som var ansvariga för att det instrumentet inte har någon praktisk betydelse i USA utan är bara en rekomendation. Efter det så körde vi runt i ca 10-15 minuter under vilka han mest bara grymtade att körde jag fortare än 30mph så skulle han kugga mig direkt. Jag växlade ner till tvåan igen. Sedan kom den stora vändpunkten på körsträckan. Bokstavligen. Han ville att jag skulle göra en trepoängs-vändning. Att jag inte fattade vad det är gjorde inte honom på bättre humör direkt. Det är inte en vändning med backning runt gathörn som jag först trodde utan helt enkelt en misslyckad U-sväng. I hela det missförsåndet så glömde jag grundregel nummer ett: Blinka så ingen har en aning om var du är på väg. Efter den svängen var det bara några minuter tillbaka till DMV. När vi passerade det sista trafikljuset slog det om till gult precis när jag åkte in i korsningen. Kontrollanten lyckades se, förmodligen genom soltaket, att det ändrades till rött och bestämde sig för att kugga mig pga rödljuskörning.
Efter att jag kom tillbaka från att varit hemma i Sverige så hade jag brev från försäkringsbolaget där jag har min bil försäkrad att pga att det gått mer än 30 dagar utan att jag skaffat amerikanskt körkort så har de avbrutit försäkringen. Så imorgon bär det av till DMV igen för att försöka reda ut den här soppan. Kanske är all administration slut när/om jag blir klar med detta.
/Leif
Det har väl hänt ganska mycket sedan senaste uppdateringen men ändå är allting precis som vanligt. Framförallt är amerikanarna precis som tidigare. Lika trevliga och hjälpsamma.
Jag har förresten provat på ytterligare ett klädinköp. Det gick hur smidigt som helst. Expiditen plockade fram byxor i exakt den storlek jag sagt att jag ville ha och medans jag provade hur de satt, så gick hon för att hämta något annat som skulle kunna tänkas passa. Det slutade med tre par byxor och lika många skjortor.
Oh glömde jag säga att det inhandlades på Dressman i Mjölby för två veckor sedan. När hela Sverige vallfärdar till USA för att köpa kläder för den billiga dollarn så åker jag hem till Sverige för att köpa kläder som passar och service som man blir glad av.
Utöver ett kortare sverigebesök så har jag mest stångats med byrokrati. Åtta veckor efter att jag lämnat in min SSN ansökan så åkte jag dit för att fråga vad som händer. Damen i luckan sa att de gjort avslag på ansökna redan samma dag jag lämnade in den på grund av att jag hade fel visum. När hon tittade på min gamla ansökan så insåg hon också att jag visst har rätt sorts visum och att jag skulle få mitt SSN inom två veckor. Tydligen hade de skickat avslagsbrevet tre dagar innan jag flyttat in i min nuvarande adress och därmed hade brevet studsat. Man kan inte ens lita på att den amerikanska byrokratin är långsam.
Nästa stora ångest heter DMV (Department of Motor Vhicles) det vill säga vägverket på amerikanska. Det verkade som om det skulle gå jättesmidigt och flera av de andra USA-svenskarna tyckte att det var lite orättvist att det gick så lätt.... Jag tror att de tycker att det är rättvist igen.
Först så ville ju damen i kassan påstå att jag hade fel typ av visum men om jag ville bråka om det så fick jag gäääärna skylla mig själv och prova. Efter ett ganska effektivt kösystem med nummerlappar i härlig svensk stil fick jag mina papper klara och blev hänvisad till anarki-hörnan. Inget kösystem alls. Personalen såg mest ut att gå runt i cirklar och flytta papper. Två timmar fick jag sitta och vänta innan mitt namn ropades upp. Efter ett snabbt syntest kom teoriprovet. 16 frågor och man måste ha minst 12 rätt. 5 minuter senare när jag stod och väntade på att någon skulle upptäcka att jag var klar så passade jag på att tjuvkolla på grannarna som såg ut att ha aningen större problem med frågorna. En herre i 40års åldern gestikulerade och grymtade för sig själv när han svarat fel på någon fråga och verkade ganska panikslagen. En stund senare prickade de av mig på listorna och gav mig en uppkörningstid: fredag kl 10:00
Perfekt. Fredag kom och efter en lätt frukost åkte jag till DMV för att anlända 30min före utsatt tid. Klockan 13:10 ropades mitt namn upp i Anarki-hörnan och en riktigt sur kontrollant tog mig till min bil. Jag fick börja med att vända på bilen på parkeringsplatsen och backa in i parkeringsfickan, jag kom till och med ihåg att använda blinkers när jag backade. Redan första veckan i USA reflekterade jag över att de blinkar i tid och otid åt alla möjliga håll, så ingen kan lita på att blinkersen betyder att de är på väg åt det hållet. Den fredagen fick jag reda på att det var DMV som var ansvariga för att det instrumentet inte har någon praktisk betydelse i USA utan är bara en rekomendation. Efter det så körde vi runt i ca 10-15 minuter under vilka han mest bara grymtade att körde jag fortare än 30mph så skulle han kugga mig direkt. Jag växlade ner till tvåan igen. Sedan kom den stora vändpunkten på körsträckan. Bokstavligen. Han ville att jag skulle göra en trepoängs-vändning. Att jag inte fattade vad det är gjorde inte honom på bättre humör direkt. Det är inte en vändning med backning runt gathörn som jag först trodde utan helt enkelt en misslyckad U-sväng. I hela det missförsåndet så glömde jag grundregel nummer ett: Blinka så ingen har en aning om var du är på väg. Efter den svängen var det bara några minuter tillbaka till DMV. När vi passerade det sista trafikljuset slog det om till gult precis när jag åkte in i korsningen. Kontrollanten lyckades se, förmodligen genom soltaket, att det ändrades till rött och bestämde sig för att kugga mig pga rödljuskörning.
Efter att jag kom tillbaka från att varit hemma i Sverige så hade jag brev från försäkringsbolaget där jag har min bil försäkrad att pga att det gått mer än 30 dagar utan att jag skaffat amerikanskt körkort så har de avbrutit försäkringen. Så imorgon bär det av till DMV igen för att försöka reda ut den här soppan. Kanske är all administration slut när/om jag blir klar med detta.
/Leif
Monday, July 9, 2007
USA Shopping, Tagning #1
I lördags försökte jag handla. Med de nya klädkoder som jag försöker vänja mig vid så fanns ett stort behov av att utvidga min garderob. Dessutom behövde jag klippa mig.
Provade Stamford Town Center som är det butikskomplex som ligger närmast mig. Ganska kul byggnad men kanske inte så jättemycket butiker. Iallafall, började med en skobutik eftersom jag fick skoskav av de jag hade och mina gamla skor var gamla... För en gångs skull så hoppade de inte på mig och frågade om jag ville ha hjälp, utan jag fick titta igenom skohyllorna på egen hand. Inte ens när jag började prova de skor som jag ville ha kom det någon och frågade om jag ville ha hjälp. Lyckligtvis var det rätt storlek som stod i hyllan så den passade riktigt bra. Som på beställning dök det upp en liten anställd figur. Jag vet inte om han presenterade sig för han var oamerikanskt tyst av sig, men efter att jag sagt till honom tre gånger att jag ville köpa skorna men att jag gärna ville ha högerskon också så försvann han med den skon jag hade provat. 3-4 minuter senare dök grabben upp igen med en skolåda, varpå jag betalade och gick vidare.
Nästa punkt på dagordningen fick bli frisering. Eller som man kanske borde kalla det: hårklippning. Damen som skulle klippa mig började med att fråga vilket nummer jag ville ha?! När jag inte verkade fatta så frågade hon hur jag brukar ha håret så då förklarade jag så gott jag kunde. Lite kort här, och något längre där. Sedan började hon rigga maskinen och sa att vi provar med nummer fyra. Efter att början av polisskolan spelats upp inne i huvudet och ångest över att hon skulle maskinklippa allt rakt av så började hon jobba. Det blev iallafall kortare än innan och samtidigt inte riktigt så illa som jag befarade. Undra om man inte kan hitta en frisör-bög nere på manhattan. De borde ju kunna klippa vettigt?
Sist på listan hade jag lagt klädinköpen. Hittade en liten herrbutik som såg ut att ha ungefär det som jag skulle kunna tänkas behöva. Den här gången kom butiksägaren fram med en gång och jag såg fram emot professionell hjälp där jag bara behövde stå i provhytten medans han sprang fram och tillbaka med det ena plagget efter det andra.
Först försökte han plocka fram ett par rutiga byxor. Då sa jag ifrån med en gång. Då plockade han fram ett par ljusgrå byxor och jag tänkte man kan väl prova storleken iallafall. Nu började iallafall det som jag hoppats på när man kan stå och prova medans någon annan springer efter kläder. Första paret var lite små i midjan så då hämtade han ett par beige byxor. Dessutom hämtade han en kortärmad skorta i italiensk giggolo-stil. De var bra i midjan, men en aning korta. Nä, det ska vara så sa han när jag frågade om han inte tyckte att de var lite i kortaste laget, skjortan var inte alls min stil. Med en suck gick han och hämtade ett annat par som var lite längre. Fast då var de plötsligt fyra storlekar för stora i midjan. Medans han sprang och hämtade ytterligare ett par bytte jag tillbaka till mina egna kläder och sa att jag fått nog och gick därifrån.
Jag stannade iallafall till på en elektronikbutik och skaffade mig omkopplare till min kameraladdare. Såhär blev förresten mina nya skor.
Provade Stamford Town Center som är det butikskomplex som ligger närmast mig. Ganska kul byggnad men kanske inte så jättemycket butiker. Iallafall, började med en skobutik eftersom jag fick skoskav av de jag hade och mina gamla skor var gamla... För en gångs skull så hoppade de inte på mig och frågade om jag ville ha hjälp, utan jag fick titta igenom skohyllorna på egen hand. Inte ens när jag började prova de skor som jag ville ha kom det någon och frågade om jag ville ha hjälp. Lyckligtvis var det rätt storlek som stod i hyllan så den passade riktigt bra. Som på beställning dök det upp en liten anställd figur. Jag vet inte om han presenterade sig för han var oamerikanskt tyst av sig, men efter att jag sagt till honom tre gånger att jag ville köpa skorna men att jag gärna ville ha högerskon också så försvann han med den skon jag hade provat. 3-4 minuter senare dök grabben upp igen med en skolåda, varpå jag betalade och gick vidare.
Nästa punkt på dagordningen fick bli frisering. Eller som man kanske borde kalla det: hårklippning. Damen som skulle klippa mig började med att fråga vilket nummer jag ville ha?! När jag inte verkade fatta så frågade hon hur jag brukar ha håret så då förklarade jag så gott jag kunde. Lite kort här, och något längre där. Sedan började hon rigga maskinen och sa att vi provar med nummer fyra. Efter att början av polisskolan spelats upp inne i huvudet och ångest över att hon skulle maskinklippa allt rakt av så började hon jobba. Det blev iallafall kortare än innan och samtidigt inte riktigt så illa som jag befarade. Undra om man inte kan hitta en frisör-bög nere på manhattan. De borde ju kunna klippa vettigt?
Sist på listan hade jag lagt klädinköpen. Hittade en liten herrbutik som såg ut att ha ungefär det som jag skulle kunna tänkas behöva. Den här gången kom butiksägaren fram med en gång och jag såg fram emot professionell hjälp där jag bara behövde stå i provhytten medans han sprang fram och tillbaka med det ena plagget efter det andra.
Först försökte han plocka fram ett par rutiga byxor. Då sa jag ifrån med en gång. Då plockade han fram ett par ljusgrå byxor och jag tänkte man kan väl prova storleken iallafall. Nu började iallafall det som jag hoppats på när man kan stå och prova medans någon annan springer efter kläder. Första paret var lite små i midjan så då hämtade han ett par beige byxor. Dessutom hämtade han en kortärmad skorta i italiensk giggolo-stil. De var bra i midjan, men en aning korta. Nä, det ska vara så sa han när jag frågade om han inte tyckte att de var lite i kortaste laget, skjortan var inte alls min stil. Med en suck gick han och hämtade ett annat par som var lite längre. Fast då var de plötsligt fyra storlekar för stora i midjan. Medans han sprang och hämtade ytterligare ett par bytte jag tillbaka till mina egna kläder och sa att jag fått nog och gick därifrån.
Jag stannade iallafall till på en elektronikbutik och skaffade mig omkopplare till min kameraladdare. Såhär blev förresten mina nya skor.
Friday, July 6, 2007
Greenwich nästa...
Ännu en dag i solen. Idag var det Harlem som fick finbesök. Resan ner gick tokbra ända tills jag skulle ta mig mellan tågstationen på 125e och tunnelbanestationen för 2 och 3. Än en gång åkte man på niten att 1,5cm på kartan lätt blir 4-5 kvarter i verkligheten.. NY är ganska stort. Till slut tog jag hjälp av två snälla damer som såg ut att ha lite för rosa läppstift på sig... matchade iofs tatueringarna och de kort-korta kjolarna. Fast man ska inte dömma människor. De kanske bara hade lite taskig klädsmak. Hur som helst var de väldigt hjälpsamma och jag kom fram precis i tid. Har börjat få kommentarer om svenskars punktlighet. Tur kallar jag det :-)
I övrigt intet nytt på jobbfronten. Vägen hem blev lite kul. Första stopp på vägen mot Stamford skulle vara Greenwich. Det blev det inte. Det blev en halvhalt några minuter efter Greenwich varpå lokföraren ropade ut att om det av någon händelse var så att det fanns passagerare som faktiskt tänkt gå av i Greenwich så fanns det massor med bra tåg dit ifrån Stamford så vi ni får gå av där.
/Leif
I övrigt intet nytt på jobbfronten. Vägen hem blev lite kul. Första stopp på vägen mot Stamford skulle vara Greenwich. Det blev det inte. Det blev en halvhalt några minuter efter Greenwich varpå lokföraren ropade ut att om det av någon händelse var så att det fanns passagerare som faktiskt tänkt gå av i Greenwich så fanns det massor med bra tåg dit ifrån Stamford så vi ni får gå av där.
/Leif
Subscribe to:
Posts (Atom)